Tämä teksti on valitettavasti saatavilla vain kielillä: Ruotsi. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Bruno Mantovani: Cadenza no. 1 (2018)

Från stjärnelev vid Paris statliga konservatorium (CNSMDP) har Bruno Mantovani gjort en internationell karriär och återvänt till huset som dess nuvarande chef. Som tonsättar-dirigent har han samarbetat länge med Ensemble intercontemporain och ensemblens musiker, som Mantovani lovprisar och berättar att han lärt sig mycket av. Mantovani är en mångsidig musiker och identifierar sig såväl som tonsättare, dirigent och musikforskare. Den sistnämnda rollen beskriver han som att placera sin egen verksamhet i musikhistorisk kontext samt som historiemedvetenhet.

Som tonsättare har Mantovani länge varit intresserad av konsertformen. I Cadenza no. 1 har han förflyttat fokus till solokadensen, konsertens mest improvisatoriska och fria stund och kanske på så vis den stund som kittlar fantasin allra mest. Mantovani berättar att han skrivit kadensen för soloinstrument och sedan orkestrerat den ”a posteriori”. I motsats till kadenserna i den klassisk-romantiska traditionen färglägger ensemblen alltså solistens resa. Mantovani förlänger vissa av soloslagverkarens motiv i ensemblesolon eller dubblerar dem med hjälp av tuttislagverk.

Ensemble intercontemporains slagverkare Gilles Durot vad Mantovani skriva ett verk öfr slagverk. Eftersom Mantovani själv studerat slagverk kändes denna önskan naturlig för bägge parter. Durot berömmer kompositörens förmåga att skriva för denna instrumentfamilj: Durot upplever konserten som halsbrytande virtuos, typiskt för Mantovani, men ändå idiomatiskt skriven för instrumenten. Mantovani fascineras å sin sida av slagverkens naturligt solistiska karaktär samt naturligtvis av möjligheten att byta instrument mitt i verket. I Cadenza no. 1 är ensemblen stereofoniskt splittrad i två symmetriska grupper. Solistens instrumentupplägg är osymmetriskt uppdelat mellan dessa – på ena sidan finns vibrafonen, metalliska klockor, gongar och cymbaler, på andra sidan trummor. Marimban är placerad mitt i orkestern. Med hjälp av instrumentbyten och estradhändelser förser Mantovani verket med en klingande dramaturgi.

Mantovani har komponerat ett motsvarande verk (Cadenza no. 2) för soloackordeon och ensemble. Återstår att se om tonsättaren under titeln Cadenza kommer att samla en liknande serie studier som Luciano Berios Sequenza-verk.

 

Pierre-Yves Macé: Rumorarium (2018)

I sina kompositioner kombinerar Pierre-Yves Macé ofta ljudsampel med komponerad musik. Hans estetik är besläktad med John Cages tanke om konsertsalens öppna dörr – är man tvungen att stänga den eller kunde ljud från världen utifrån sammansmälta med det komponerade? Macé placerar åhöraren i iakttagarens position och hans musik saknar ofta en klar narrativitet. Macé har konstaterat att komposition är hans sätt att svara på de ljudvärldar han hör och hans musik är alltså reaktioner och tankar som utvecklas. Exempelvis Passagenweg (2010) baserar sig på essäisten Walter Benjamins (1892–1940) ofullbordade fragmentsamling Passagenwerk (1927–40), ur vilken Benjamins centrala tanke stiger fram: ”Jag har inget att säga, endast något att visa.” Detta verk som utforskar Paris arkader (passages couverts) utnyttjar den litterära collagetekniken, naturligt besläktad med Macés urbana estetik.

Macés collagekompositioner präglas av suveränt studioarbete med ljudmaterial. Han har bearbetad solomusikers sampel inspelade i stadsmiljö till imaginär kammarmusik (Phonotopie I, 2014) samt amatörsångare plockade från YouTube till ett liveverk med pianoackompanjemang (Song Recycle, 2010). Ambidextre (2014) för barnkör som utforskar myten om Billy the Kid var å sin sida Macés första ”partiturverk” i stället för studiomusik. Macés riktning är ändå inte lineär utan varierande kompositionsteknik ingår som en tajt del av hans repertoar.

Rumorarium inspireras av stadens buller (fr. rumeur). Titeln är också en referens till uppfinnaren-tonsättaren Luigi Russolos (1885–1947) intonarumori-instrument. Russolo utgav sitt manifest Bullrets musik 1913, där han ansåg att moderna stadsbor öron är så vana vid buller att motsvarande ljud även hör kompositionskonsten till. För att prova denna tanke utvecklade Russolo på 1910- och 1920-talet bullerframkallande akustiska instrument samt en rumorarmonium-orgel som kombinerar dessa ljud. Uppfinnarens instrument och verken som komponerades för dem förstördes tyvärr under förra århundradet, men det hindrar inte dem från att fungera som en fruktbar utgångspunkt för komposition.

Macé bad ljudkonstnären Jeanne Robet spela in en samling sampel av gatumusik för Rumorarium. Uppdraget var rätt så fritt formulerat, även om Macé speciellt var ute efter ljud från soloinstrument. Parameteridéer var bl.a. olika instrument, inspelningsplatser samt varierande inspelningsavstånd från ljudkällorna. Fältinspelningarna kan höras nästan oediterade i Rumorarium. De används genom en sampelorgel, Macés egen rumorarmonium. Dessa ljud från gatan vidgar Macé och utvecklar i verket genom ensemblesatsen.

 

Enno Poppe: Koffer (2012)

Enno Poppe fattade intresse för samtida musik redan som barn. Även om det var tunnsått med intryck av denna typ i hemstaden Hemer kunde man regelbundet höra samtida musik i regionalradion i Nordhrein-Westfalen. Sedermera utbildade Poppe sig till tonsättare, dirigent och pianist vid Universität der Künste i Berlin. Han var med om att grunda ensemble mosaik 1997 och verkar fortfarande som dess dirigent.

Poppe har beskrivit komposition och dirigering som motsatser i fråga om karaktär: att skriva musik är ett långsamt och ensamt arbete medan dirigering är intensivt i högt tempo. Olika arbetssätt i förhållande till musiken stöder ändå varandra, för som tonsättare har Poppe beskrivit hur han med sin blick kan ”se igenom partituret” och urskilja tänkbara strukturella lösningar. Relationen är ändå mångfacetterad och Poppe har betonat att den mest värdefulla responsen om hans kompositioner kommer från musikerna, som arbetar med hans verk.

Komposition är nummer ett bland Poppes musikaliska aktiviteter. Han är känd för sitt synnerligen grundliga arbetssätt, där han utvecklar sina kompositioner systematiskt en parameter åt gången. Tonsättaren beskriver sig ha mängder av idéer men han strävar efter att bearbeta dem synnerligen pedantiskt för att undvika att idéns fulla potential går förlorat. Poppe undviker att skriva sina verk lineärt, eftersom han vill veta hur verkets första takter utvecklas under verkets gång. Hans arbete inleds ofta med en mycket enkel ”motivcell” som under vägens gång växer såväl i komplexitet som form. Poppe är intresserad av logik som arbetsredskap för komposition. Han sägs också ha konstaterat: ”Jag betraktar det spontana som synnerligen suspekt”. Senare har Poppe ändå betonat att detta framför allt gäller hans egna kompositions- och idéutvecklingsredskap.

Det logiska systemet tvingar ändå inte Poppe att välja, utan det finns möjlighet till organiska förändringar ända till det sista skedet av kompositionsarbete. Som tonsättare tycks han motsätta sig det dogmatiska och systemets makt över fantasin. Som musiker betonar Poppe sitt intresse för allting. Hans estetiska tankegångar kunde beskrivas som ett slags pluralistisk konstuppfattning.

Koffer baserar sig på fem stycken ur Poppes opera IQ (2011/12). Det sceniska originalverket behandlar IQ-test, vars frågebatteri på tyska kallas der Testkoffer. Liknande verktitlar öppnar enligt Poppe upp associationskedjor för lyssnaren, även om han inte medger sig vara speciellt fäst vid sina verks namn. Namnet är alltså inte i sig betydelsefullt för verkets uttryck och innehåll. Enligt Poppe kan man utan alltför stora ansträngningar beskriva musik med tekniska detaljer, men att karakterisera dess väsen med språkets medel torde vara rätt omöjligt. I Koffer omvandlas Poppes vokalmusik till instrumentalidiomet. Man kan ändå höra parametrar och expressivitet från operans sceniska uttryck, till exempel i form av cantabile och det lineära som i Koffer tar sig uttryck i en berättande attityd. Verket är också det tredje i en verksvit hittils bestående av Schrank  (”Skåpet”) och Speicher (”Vinden”) som beskriver ordningssinne. Koffer är måhända tonsättarens sätt att ordna idéerna från sin IQ-opera i en logisk koffert.

 

Ensemble intercontemporain

Pierre Boulez grundade Ensemble intercontemporain 1976 tillsammans med dåvarande kulturminister Michel Guy och sin samarbetspartner Nicholas Snowman. Gemensamt för ensemblens 31 solister är passionen för musik från 1900- och 2000-talet. Ensemblens medlemmar är anställda på heltid, vilket möjliggör ensemblens huvudsakliga syften – att uppträda, skapa nytt, lotsa unga musiker och utöva publikfostran.

Under Mathias Pintschers tid som konstnärlig ledare har musikerna verkat i nära samarbete med tonsättare. Målet är att utforska instrumentens spelteknik samt utveckla projekt där dans, teater, film, video och bildkonst förekommer parallellt.

Ensemble intercontemporain samarbetar även aktivt med IRCAM (Institut de Recherche et Coordination Acoustique/Musique) inom elektronisk nutida musik.

Ensemblen beställer och framför regelbundet nya verk med stöd av Fondation Meyer.

Ensemble intercotemporain är också bekant för sin starka satsning på musikfostran. I denna ingår både barnkonserter och skapande verkstäder för studerande samt utbildningsprogram för framtidens musiker, dirigenter och tonsättare. Sedan 2004 har ensemblens solister även fungerat som mentorer för unga instrumentalister, dirigenter och tonsättare vid Luzerns festivalakademi, ett utbildningsprojekt på flera veckor i samband med Luzernfestivalen.

Ensemble intercontemporain är residensensemble vid Filharmonin i Paris, uppträder och spelar in skivor såväl i Frankrike som utomlands samt deltar i internationella toppfestivaler.

Ensemblen finansieras av Frankrikes kulturministerium samt erhåller extra stöd av Paris stad. Fondation Meyer stöder nya beställningsverk.

 

Enno Poppe föddes i Hemer, Tyskland 30.12.1969. Han studerade dirigering och komposition vid Hochschule der Künste i Berlini (nuvarande Universität der Künste Berlin) bl.a. under ledning av Friedrich Goldmann och Gösta Neuwirth. Dessutom fördjupade han sig i algoritmisk komposition och ljudsyntes vid Berlins tekniska universitet (TUB) och Zentrum für Kunst und Medien Karlsruhe. Poppe har uppträtt regelbundet som dirigent med Klangforum Wien, Ensemble Musikfabrik och Ensemble Resonanz. Sedan 1998 är han chefsdirigent för ensemble mosaik. Poppe har undervisat i komposition vid Hanns Eisler -musikhögskolan i Berlin, sommarkurserna i nutida musik i Darmstadt samt Impuls Akademie i Graz.

Enno Poppe har skrivit beställningsverk för Salzburgs musikfestspel, Ensemble intercontemporain, Berliner Festspiele och Musée du Louvre samt talrika festivaler såsom Donaueschingens musikdagar, Münchenbiennalen, musica viva (München), Ultraschall, MaerzMusik, Èclat (Stuttgart) och Wittener Tagen für Neue Kammermusik. Hans musik har framförts av stråkkvartetterna Arditti och Kairos, dirigenterna Pierre Boulez, Susanna Mälkki, Emilio Pomárico och Peter Rundel samt av orkestrar såsom SWR-symfoniorkestern, Los Angeles filharmoniker, BBC Scottish Symphony Orchestra, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Deutsche Symphonie-Orchester Berlin, hr-Sinfonieorchester Frankfurt och Junge Deutsche Philharmonie. Poppes musik har regelbundet framförts av Ensemble intercontemporain, Ensemble Modern, London Sinfonietta, Ensemble Resonanz, Klangforum Wien, ensemble mosaik, Ensemble Contrachamps, Musikfabrik, Ensemble 2e2m, SWR:s vokalensemble och Neue Vokalsolisten Stuttgart.

Enno Poppe har erhållit kompositionsstipendier från senaten i Berlin 1992, 1995 och 1998 samt Märkische Kulturkonferenz musikstipendium 1994. År 1998 erhöll han Boris Bacher-priset för sitt verk Gelöschte Lieder. År 1998 blev Poppe kallad till Boswils tonsättarseminarium och 2001 fick han ett stipendium från Wilfred Steinbrenner-stiftelsen. Samma år erhöll han också Stuttgarts kompositionspris för verket Knochen. Han har också erhållit Busoni-kompositionspriset 2002 samt stipendier från Akademie Schloss Solitude och Villa Serpentara i Olevano Romano. Till Poppes meriter hör också Ernst von Siemens-tonsättarpriset, Schneider Schott-musikpriset (2005) samt priser från Akademie der Künste Berlin (2006) och Christoph und Stephan Kaske -stiftelsen (2009). Tonsättaren har också belönats med hedersprisen Kaske (2009), HappyNewEars (2001) och Hans Werner Henze (2013). Enno Poppe är medlem av Berlins konstakademi sedan 2008, Nordrhein Westfalens vetenskaps- och konstakademi sedan 2009 samt Bayerns konstakademi sedan 2010.

 

Gilles Durot inledde sina musikstudier vid unga år med flera olika instrument. Som slagverkare utvecklade han sina kunskaper vid konservatoriet i Bordeaux med Jean-Daniel Lecoq som lärare samt vid statliga konservatoriet i Paris (CNSMDP) under lednign av Michel Cerutti. Han kom strax att jobba för de ledande orkestrarna i Paris: Franska radions filharmoniska orkester och Parisoperans orkester. Durot har samarbetat med talrika toppdirigenter såsom Pierre Boulez, Lorin Maazel, Kurt Masur, Myung-Whun Chung, Peter Eötvös, Jonathan Nott, David Robertson och Matthias Pintscher.

Sedan 2007 spelar Durot i Ensemble intercontemporain, där han uppträder som solist och ensemblemedlem i talrika projekt. Durot har också varit verksam som solist i Ensemble Multiatérale sedan grundandet och är också medlem av Paris Percussion Group. Han grundade Trio K/D/M år 2008 tillsammans med slagverkaren Bachar Khalifé och ackordeonisten Anthony Millet. Gruppen har skapat ny repertoar och uppträtt för internationell publik i hela världen, bl.a. i Centre Pompidou i Paris, Villa Medici i Rom, Filharmonin i Berlin, operahuset i Doha och Teatro Colón i Buenos Aires.

Gilles Durot har framfört verk av talrika nutida kompositörer, som varit intresserade av att förstärka slagverkens roll inom den nutida musiken. Intresset för nya musikaliska upplevelser har också lett honom till samarbete inom jazz och rock, bl.a. med Johnny Hallyday, Les Tambours du Bronz, rapparen Kery James, tangogitarristen Tomás Gubitsch och jazzmusikern Louis Sclavis.

Gilles Durot är stipendiat inom kultur- och konstfrämjande vid Fondation Meyer. År 2010 erhöll han vid Académie des Beaux-Arts verksamma Simone et Cino Del Duca -stiftelsens musikpris.

Gilles Durot är professor i slagverk vid statliga konservatoriet i Paris och undervisar vid festivalakademin i Luzern.

 

Texter: Vera Plosila
Översättning: Tove Djupsjöbacka