Känner du musiken eller förnimmer du den?

”Musiken väcker känslor.”

När någon säger det högt möts påståendet ofta av instämmande nickningar och spontana musikaliska minnen. Andra blir irriterade, åtminstone inombords, eller protesterar. ”Musiken behöver inte väcka några känslor. Emotionell musik är patetisk, pinsam eller rentav lite suspekt. Målet är att manipulera lyssnaren och kanske blanda bort lyssnare som försöker tänka kritiskt och få en intellektuell estetisk upplevelse!”

I sig är det förståeligt att människor blir trötta och irriterade på ”känslotramset” som tycks bombardera dem från alla håll i den ständiga emotionella retorikens tidevarv. Även formalismen, en strömning som var rådande inom konsten på 1900-talet, betonade att konsten inte uttrycker eller förmedlar några särskilda (emotionella) betydelser, utan endast består av former – i musikens fall av audiella sådana.

Kanske det här är anledningen till att konstnärer ännu i dag ibland undviker att tala om känslor, och betonar till exempel helhetsgestaltningen i stället för de emotionella betydelserna.

Känslorna i våra kroppar

Alla mänskliga erfarenheter har ändå en koppling till känslor, eftersom de utgår från kroppens fysiska förnimmelser. Vi upplever vår omvärld genom vår egen kropp. Sinnesförnimmelserna förmedlar mångsidig information som sammanflätas med inlärda, gemensamma sociala värderingar, personliga innebörder och tidigare erfarenheter.

De upplevelser som de här processerna ger upphov till kan kännas behagliga, neutrala eller obehagliga. De kan väcka minnen, associationer, nya tankar – eller bara svårbegripliga, diffusa intryck.

Särskilt musiken är en riklig informationskälla som påverkar oss multisensoriskt både genom fysisk resonans, hörselförnimmelser och interaktion i en social situation.

Namnlösa känslor

Enligt vissa teorier uppstår känslor just genom att man blir medveten om och namnger kroppsliga upplevelser. Det som vi kallar känslor – till exempel glädje eller sorg – är kategorier som vi lärt oss under livet och där vi sorterar in våra egna upplevelser.

Ibland finns det inga färdiga kategorier för våra känslor, eller också räcker inte vardagsspråkets känslovokabulär till för att beskriva dem. Då kan vi tala om en estetisk erfarenhet, en upplevelse, ett spirituellt ögonblick eller obeskrivliga känslor.

Sådana kategoriseringar betraktas ofta inte som egentliga känslor, men precis som känslor har de sitt ursprung i samma kroppsliga förnimmelseprocesser.

Sinnena lockar fram känslorna

Musikaliska upplevelser är inte enbart behagliga. Musik kan vara störande och irriterande, väcka aggressioner eller ångest eller framkalla en märklig nedstämdhet. Ibland är en upplevelse så egendomlig att vi inte vet vad vi borde uppleva eller tänka om upplevelsen. I det fallet frågar sig många varför i hela världen någon vill göra eller höra något sådant.

Ett vanligt påstående om skillnaden mellan konst och underhållning försöker kanske på sätt och vis förklara det här fenomenet: nämligen att konsten inte försöker behaga utan skaka om eller till och med chocka, medan underhållningen finns till för att få publiken att trivas. Visserligen är det omtvistat huruvida underhållning automatiskt väcker endast positiva känslor eller en omskakande upplevelse alltid måste vara negativ.

Inom den moderna konsten har inställningen till skönhet, idealism och klart positiva känslor varit någorlunda skeptisk i mer än ett århundrade, eftersom man upplevt att gränsen till banalitet lätt riskerar överskridas. Inom underhållningen verkar skalan ofta vara mångsidigare eftersom syftet uttryckligen är att ge publiken känsloupplevelser.

Givetvis kan vi fråga oss om det är nödvändigt att konstruera sådana gränslinjer mellan konst och underhållning. Kanhända kan starka, underhållande känsloupplevelser ingå i konstnärliga uttrycksformer, och kanske kan underhållningsproducenter i sin tur sträva efter att chocka eller intellektuellt utmana sin publik.

Sinnesupplevelser och vardagsflykt är ändå det som lyssnaren främst söker i musiken.

Text: Henna-Riikka Peltola
docent, biträdande professor i musikvetenskap, Jyväskylä universitet

Bild: Maarit Kytöharju – Lina Andonovska, Musica nova 2019